Tandkrämstankar

22 12 2010

Jag sänker mig själv. Det snurrar i huvudet av tankar och infall och språk och ord och bokstäver och allt sitter fast i den där trasselsudden till hjärna jag har, den som har något kemiskt litet fel som ställer till det. Så jag droppar Theralene i ett glas och sväljer glupskt lite trötthet och glömska. Det är vansinnigt tur att det där finns, så att man får lite tystnad och kan låta allt vara bara som det är.

Men annars är allt ok. Nu när dropparna som smakar tandkräm börjat verka. Lagom trött och lagom dåsig och lagom hungrig och lagom av allt. Lagom bara. Men jag vet ju vad som finns där utanför tröttheten. Hela världen står kvar och jag måste leva i den. Leva gott. Så jag ser fram mot att gå ut i skogen med jycken och sedan ta bussen till affären för att köpa något gott att äta och lite cigg.

Världen smakar tandkräm och är god och mild mot mig.

Annonser




Så märkligt trött

7 09 2010

Jag är så trött att jag skulle vilja gråta. Men jag orkar inte. En lampa lyser i mitt vardagsrum, även fast solen faller in genom fönstren och det redan är alldeles ljust. Lampan lyser fast den inte behövs, för jag orkar banne mig inte släcka den. Tankar på energikriser, global uppvärmning och dåligt samvete fyller mig. Men släcka orkar jag icke. Det verkar enklare att skriva om det hela än att de facto göra något som liknar en vettig åtgärd.

När jag skriver att jag skulle vilja gråta överdriver jag så klart. Humöret är det inget fel på. Inte i dag. Men det känns en smula sorgesamt att tiden bara går och jag själv har fastnat i någon sorts kroppens tröttfälla. Det verkar underbart märkligt att fundera på att tiden kommer stanna någon gång medan jag själv sitter i vagnen bakom och liksom inte kom i mål. Energikrig i själen. Ett krig jag misstänker jag kommer förlora.

Så jag dricker kaffe, ligger på sängen och läser. Tänker duscha. Men inte riktig än. Bara blunda lite. En liten, liten stund. Även om jag vet av erfarenhet att den där lilla stunden så ofta blir en lång sträcka av små stunder. Mikro blir makro.

Jag förstår inte alla dessa människor som är fyllda av energi titt som tätt. Som vaknar på morgonen och faktiskt tycker det är lockade att ramla ur sängen och ta tag i saker. Själv så vaknar jag alltid, ofelbart, för tidigt. Oavsett när jag vaknar så känns det alltid som att det krävs en smula mer sömn innan jag ens orkar ta mig upp ur drömmarnas land. Det är inte det att jag vaknar deprimerad eller ledsen eller less. Bara så trött.

Fast nu ska jag nog göra något. Jag ska ta tag i saker och ting. I sömnen ska jag ta tag i.





När tröttheten ger sig av

9 08 2010

Tröttheten, den förlamande tröttheten som drabbat mig de senaste dagarna, börjar ge sig. Den har inte gett sig av, men den står i hallen och letar efter skohornet. Ögonlocken som täcker mina melerade ögon när jag sover faller lätt så lätt ihop. Varje rörelse känns som den går i slowmotion, som att leva i en film. Som att vara en film.

Det går lätt att somna men är så svårt att vakna. Jag vill inte vakna. Jag vill fortsätta sova, drömma de där oändligt märkliga drömmarna som man drömmer när man sovit allt för länge. Kunna flyga men inte våga. Vara 7 meter hög men ändå se upp på en myra. Färger som är svartvita även fast man vet att de finns där.

Så jag blundar där jag sitter och dricker morgonkaffet. Det allra sista kaffet. Sen är det slut och lägger sig tillrätta vid allt annat som är slut. Pengar och tålamod och vakenhet. Kaffet är nödvändigt så jag får lösa det där på något sätt. Jag vet bara inte hur. Men än så länge finns det svart guld i min kaffebryggares kanna. Än så länge behöver jag inte lösa det kommande problemet. Än så länge kan jag sitta och blunda, där vid spisen, medan jag dricker kaffe och röker på en söndersmulad cigarr i pipa.

Tankarna vandrar fritt och naket. På vad jag borde göra och vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. Trötta, sega tankar som försöker rusa men bara inte orkar. Så de lunkar på, lite som när man gjorde lumpen och gick och gick och gick i kilometer efter kilometer. En fot framför den andra och sedan tvärtom.

Det blir nog till att sova lite till. Försöka finna kraft att ge livet någon sorts mening, en annan mening än att bara sova. Nu har jag sovit så hårt i några dagar. Varit uppe för att äta och röka och dricka kaffe och gå ut med hunden. Hon är trött hon med. Ligger på golvet och snarkar hundlätt. Katten har fått frid på köksbordet. Ligger där och blinkar lite åt mig när jag kommer in i köket för att dricka kaffe. De bor mitt i mitt hjärta de där två.

Att vara min hund måste vara ytterst svårt. Hon följer mig vart jag än går. Förutom när jag går in i en affär för att handla kaffe och mjölk och cigg. Då får hon sitta utanför och vänta. Hon är bra på att vänta. Sätter sig ner och väntar helt enkelt. Det behöver inte vara svårare än så. Själv är jag usel på att vänta. Jag studsar och hoppar och skäller i mitt koppel. Försöker dra med mig stolpen som jag är bunden vid. Kastar mig fram och tillbaka i frustration. Men min hund, Dipp, sitter i lugn och ro och tänker kloka hundtankar. Hon bor mitt i mitt hjärta.

Men nu ska vi inte gå någonstans. Vi ska vila mig trött på att vila.

Ibland finns inga rosor, bara blader.





När molnen blir en befrielse

4 07 2010

Jag vet att man enligt gällande doktrin inte får säga så här, men jag gör det ändå. Molnen har rullat in över himlen och jag drar en lättnadens suck. Äntligen lite svalare, äntligen luft som går att andas. Äntligen lite vila från solens obarmhärtigt skarpa strålar. Ljuset, det bedårande vackra ljuset, är kvar. Det mörka vilar fortfarande djupt instoppat inuti november. Men man kan återigen andas.

Jag har inget emot värme. Värme frälser en frusen själ och tinar isen i en ande som fastnat. Men måtta, måtta mina vänner. Måtta är aldrig fel. De två sista dagarna har det varit omåttligt varmt. För varmt. För mycket av det goda. Som att bli istoppad tårta även när man blivit mätt på allt det sockriga och smetiga.

Så nu när molnen tagit plats på himlavalvet så är jag mer än nöjd. Äntligen kan jag leva utan att vara rädd för att smälta bort. Gott så.

Nu väntar lite kaffe och sedan ska jag lägga mig på sängen och läsa dagens avis. Förkylningen bor kvar i min kropp men har gett upp den allra värsta kampen med mig. Den ligger bara och småputtrar, gör sig påmind genom en envis huvudvärk och lite lagom feber. Lagom för att jag med gott samvete kan göra precis ingenting hela dagen. Ingenting förutom att försöka aktivera min uttråkade hund. Hon far mellan rummen som en osalig ande, endast tröstad av att jag ger henne små uppgifter när jag orkar.

Livet som är är inte så illa.








%d bloggare gillar detta: