Något händer. De krafter som bor i mig börjar vakna. Kamplusten. Vinnarinstinkten. De kommande veckorna kommer vara några av de viktigaste i mitt liv. För nu har jag chansen att förändra och förbättra mig. Bli bättre, starkare, mer levande. Jag kände det igår när vi i rask takt gick i skogen. Upp och ner för backar, skogsdoft, glada röster, svett men absolut inga tårar.
Häromdagen skulle vi väga in oss lite försiktigt. Jag ställde mig på den där vågen som skall mäta både vikt och fettfördelning. Inget hände. Maskinen blinkade men den där remsan med de olika resultaten lös med sin frånvaro. Maria var redan klar och det hade gått enligt alla mallar. Men för mig hände inget. En av personalen på Onyx provade och allt var som det skulle. Men när jag än en gång, efter att ha tagit av mig ringar och armbandsklocka och skärp, ställde mig på apparaten så var det samma igen. Displayen blinkade desperat men ingen remsa, inte ens en liten molekyl remsa. Ingenting.
Jag fick nöja mig med vikt. 105 kilo. För helvete, jag är bara 173 cm och väger 105 kilo. Det ger ett bmi på 35.1. Jag är ju nästan död. Hjärtinfarkten ligger och lurar och bara väntar på sin chans. Kanske är min fettmängd helt ogreppbar för maskinen. Tänk om jag är den enda i hela världen med en fettmängd på 110%. Varför inte liksom, hela jag är ju lite egen.
Men jag är taggad. Jag vill verkligen förändra mitt liv. Jag har redan tagit en mängd viktiga beslut, redan för några år sedan och än så länge är allt som det skall. Alkoholen är mer eller mindre bortsopad från mitt liv. Jag har redan gått ner 10 kilo från 115 till 105 kg. Nu är det hårt jobb, slit, som väntar.
Men för sjutton gubbar. Inget är omöjligt. Ibland kan det vara svårt att nå sina mål. Men då tar man bara i lite mer. Som sagt, inget är omöjligt.
Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.
Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.
När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.
Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.
Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.
Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.
Det är dag att lägga sig nu. Jag lyssnar till J.L.Hooker. Gammal hederlig blues. Jag älskar det, lika mycket som jag älskar USAs musik förrän Beatles tog brottargrepp på USA. Jag vill inte sova. Men jag måste. Jag bör sova. Så jag går ut med jycken, letar efter något. Som jag kan finna vara mig. Återigen. Hooker. Elvis. Orb. Allt.
Det skymmer inte längre. Det är svart utanför de där fönstren som gör mig till en individ. Jag svettas. Hela jag svettas. Lusten att lägga mig är större än lusten att leva. Jag vill falla, svettas i lugn och ro. Ta en bastu. Dricka och finna en kvinnas kärlek. Istället sitter jag här. Nog bäst så.
Den här dagen vet jag inte vad jag fyllt med. Den har liksom bara gått. Förbi mig. Föralldelesbimig. Jag ska på terapi i morgon och jag är så irriterad att jag kan hudflänga min hund. Så klart jag inte gör det. Hon ger mitt liv mening. Men ändå.
Det är morgon nu och nattens mörker ger upp allt mer inför ljusets ankomst. Jag gillar den här tiden på dygnet. Nu för tiden vaknar jag tidigt på morgonen. Vem kunde någonsin tro att jag skulle vara uppe den här tiden? Vem trodde tro att jag dessutom vaknar glad, går ut i köket och visslar för mig själv medan jag mäter upp kaffe i kaffebryggaren?
Idag har jag lite ditten och lite datten att göra. Redan börjar jag tänka igenom hur jag ska göra med allt det där. Ringa samtal, städa, leta upp en tvättid och betala mina räkningar. Jag ser inte fram mot det där sista, förutom den sköna känslan jag får när det inte längre finns några papper kvar i brevstället där jag förvarar de där vidriga bladen.
Det blir nog ännu en bra dag tror jag. De börjar likna bitar av ett bra liv. Jag gillar ett bra liv. Det passar mig liksom. Det är allt dags att jag kan njuta lite av livet. Att jag inte ska behöva avsky att vakna.
Det blev visst inget ätit igår. Jag glömde först av det och sedan var det liksom försent. Jag satt vid köksbordet och tänkte jag skulle köpa pizza men kom mig bara inte för att ringa och gå och hämta den. Så lat att jag inte ens orkar äta. Fast egentligen är det väl inte så mycket lathet som handlingsförlamning. Vissa dagar är sådana. Förut var alla dagar sådana så jag är nöjd med att de bara dyker upp lite då och då. Nu för tiden.
Så min mage värker och jag mår rätt så redigt illa. Det är märkligt att man kan glömma att äta. Hur fasen funkar man då liksom? Jaja, ingen idé att grotta ner sig i det. Ny dag, nya upptåg. Jag ska nog lyckas med att fylla den här dagen med.
Det är nog, kanske, troligen, så att jag alltid varit lite för mycket. Lite over the top. Lite för varvad, lite för speedad, lite för benägen att söka ytterligheter. I alkohol, sömn, kvinnor, kärlek, agression, glädje, skratt och tårar, i fart och i mörker. I ljus och i färger. Alltid lite mer än jag själv har klarat av. Det är nog så. Helt klart är det så.
Nu är det som att en mörk spärr släppt. Gått i tusen bitar, skingrats som en glasruta som man sparkar sönder. Tusen skärvor är det enda som är kvar. Eller så är jag bara för mycket nu igen. Men att vara för glad ser jag liksom inget problem i. Att ta tag i vardagen ser jag inget problem i. Att leva ser jag inget problem i. Kanske är min brist på att se problem ett problem men jag märker det då inte.
Nu vill jag inte leva utan ljus och glädje och livslust och känslan av att orka med att handskas med livet.
I don’t know what they’re talking about I’m making my own decisions This thing that I found ain’t gonna bring me down I’m like a junkie without an addiction
Mama don’t cry I just wanna stay high I like playing with danger and fear Everybody’s walkin’ but nobody’s talkin’ It looks a lot better from here
All my life I’ve been over the top I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop All fired up, I’m gonna go ‘til I drop You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
Why don’t they ever listen to me It’s just a one way conversation Nothing they say is gonna set me free Don’t need no mental masturbation
Too many religions but only one god I don’t need another saviour Don’t try to change my mind You know I’m one of a kind Ain’t gonna change my bad behaviour
All my life I’ve been over the top I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop All fired up, I’m gonna go ‘til I drop You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop All my life I’ve been over the top I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop All fired up, I’m gonna go ‘til I drop You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
I don’t wanna stop I don’t wanna stop I don’t wanna stop I don’t wanna stop I don’t wanna stop I don’t wanna stop I don’t wanna stop
[SOLO]
All my life I’ve been over the top I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop All fired up, I’m gonna go ‘til I drop You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop All my life I’ve been over the top I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop All fired up, I’m gonna go ‘til I drop You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
Jag vet att jag tjatar. Men jag är nyfrälst i mitt liv. Om någon skulle berättat för mig för 20 år sedan hur de kommande 20 åren skulle bli hade jag nog hoppat framför ett tåg. Så fort jag hört det som skulle bli berättat hade jag hoppat. Som tur är så var det ingen som då visste hur det skulle bli att vara mig. Allra minst jag själv.
Men något djupt inuti min hjärna är förändrat. Någon kemisk process är förändrad. Något jag inte förstår men som jag inte bryr mig om. Resultatet är förbluffande, det räcker för mig. Det är allt jag behöver veta. Jag vet att jag tjatar, men jag är fan lycklig. Inte bara nöjd utan lycklig. När jag vaknar på morgonen ser jag fram mot dagen. Jag ser fram mot just den dagens liv. Allt är annorlunda. Det är nog så här man ska må börjar jag förstå. Inte att varje sekund vara några sekunder från att hoppa framför det där tåget. Men inte våga.
Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.
Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.
Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.
Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.
Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.
Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.
Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.
Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.
När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.
Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.
Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.
Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.
Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.
Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.
Det ligger något väldigt vilsamt över melodin till Hem till gården. Ett minne av barndomsåren med Amos Brearly och de andra. Fast det klart. Nu är det helt andra personer som spelar i tv-serien. Men melodin är den samma.
Jag somnade tidigt igår. Vid 20-tiden ungefär. Så idag vaknade jag 5 och sitter nu redo att ta mig an dagen. det blir nog bra, en bra dag igen. Igår var en toppendag. Jag vaknade, skuttade ur sängen och sjöng för mig själv. Idag sjunger jag kanske inte, men det är en bra dag ändå.
Om inte… Om inte det vore så att jag ska gå på möte med Försäkringskassan idag. För att reda ut mitt öde efter maj. Får jag fortsätta läka lugnt och försiktigt eller ska jag kastas ut i stora vida världen igen? Jag vet inte, men jag ska i alla fall söka de där 18 månaderna jag kan söka. Fredagen har jag fortfarande i minnet, med dess panikångesattacker och mörka tankar. Det svänger hit och det svänger dit. Från botten till toppen och åter igen ner.
Just nu så struntar jag i alla möten och pålagor. Just nu är det gryning utanför mina fönster, himlen blir allt mer lila och vacker. Tv4 visar sitt morgonprogram och på nyheterna pratar man om katastrofen i Japan. Det är så oerhört hemskt allt det som sker att det blir omöjligt att ta in. En katastrof av bibliska mått. En katastrof som visar på att de historier som det skrivs om i bibeln troligen är samma, även om jag själv anser att gud eller satan inte har med saken att göra.
Kaffet smakar gott. Hunden står på soffan och lutar framtassarna mot fönsterbrädet och tittar ut. Hon är precis så nyfiken som en 15 månader hund kan vara. Allt är ett äventyr. Allt är roligt. Allt är en möjlighet till virvlande lek. Jag önskar ibland att jag vore hund.
Nu är det dags att duscha, skrubba kroppen ren. Sen ska jag ut med jycken. Gå en snabb sväng runt kvarteren. Njuta av dagen.
Jag dricker choklad i köket och fundera på hur sjutton jag ska kunna sluta röka. Jag inser ju att det är nödvändigt. Min lust att dö är tämligen liten så det är nödvändigt för att skjuta på det där med att dö. Så jag måste sluta röka.
Men hur ska det gå till? Får lura på det där ett tag till.
En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.
Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.
Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.
Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.
När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.
Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.
Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?
Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.
Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.
Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.
Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.
Så jag ska försöka. Ge allt.
Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.
Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.
Leve den här dagen.
Alltid glad.
What good am I – if I’m like all the rest If I just turn away – when I see how you’re dressed If I shut myself off – so I can’t hear you cry What good am I?
What good am I – if I know and don’t do If I see and don’t say – if I look straight through you If I turn a deaf ear – to the thundering sky What good am I?
What good am I – while you softly weep And I hear in my head – what you say in your sleep And I freeze in the moment – like the rest who don’t try What good am I? (2x)
What good am I then – to others and me If I’ve had every chance – and yet still fail to see With my hands tied must I – not wonder within Who tied them and why – and where must I have been?
What good am I if I say foolish things And I laugh in the face – of what sorrow brings And I just turn my back – while you silently die What good am I?
Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.
Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.
Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.
Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.
Idag är ingen finfin dag. Det är å andra sidan ingen kass dag heller. Det är en ljummen regnig vinterdag fast det borde vara vår enligt kalendern. Ingenting känns speciellt med den här dagen. Den får gå och gå över. Lite som snö i mars.
Snön faller som en vit gardin utanför mina fönster. Det vräker, värker ner. Själv är jag morgonruffsig och uppsvullen runt ögonen. En dag blev till natt och blev till en ny dag men jag är ett steg före känns det som. När jag sätter mig ner med mina morgontidningar tittar jag samtidigt i min Filofax och ser att dagen är ren, morgondagen likaså. Gott om tid att fundera på vad jag ska fylla framtiden med. Något nytt att skriva ner i kalenderns linjerade blad? Något att göra som jag måste?
Jag tar till mig dagen i hjärtat. Försöker göra den till min, min alldeles egna. Det går sådär. I mina högtalare sjunger Michael Stipe om livet på ett särdeles vackert sätt. Han säger att han kommer klara sig genom natten och jag tänker för mig själv att jag redan är det där steget före, jag har klarat av min. Med kaffesmak i munnen så börjar jag det digra arbetet med att bläddra igenom mina morgontidningar, BT, SvD och DN. Jag ser varje morgon fram mot ritualen med att vända sidorna och leta fram det som är intressant för mig i min lilla värld. Jag är helt klart nyhetsberoende. Jag har nog sagt det förut tror jag. Men det är väl så ett beroende är. Man vill dela det med andra, i alla fall om det är något man inte skäms över. Fan, det där lätt fel på något sätt, kan bara inte sätta fingret på vad det var som blev fel.
Hunden som löper och är lite tossig i skallen går mellan rummen i jakt på något hon inte vet vad det är. Jag tycker lite synd om henne, tills jag kommer på att jag lever mitt liv så varje dag, år ut och år in. På jakt efter någon eller något.
Det gäller inte alltid att sikta på stjärnorna utan efter det man faktiskt kan nå.
Alla flaskor är tömda. Blodet är kvar. Rinner, pulserar i mig. Vi människodjur har så lätt att döma. Vi gör det lite från höften. Lite på låtsas fast det naglar fast den vi dömer vid sitt förflutna. Vi ger inte varandra chansen att få bot och bättring. Vi vill inte se den dömda resa sig. Det förminskar oss själva. Låt de tandlösa stinkande försvinna dit där de kom från. Låt oss läsa vår tidning ifred på morgon utan att behöva vara goda, bara vara.
Jag vet inte längre. Jag har nått vägs ände. Någon måste hända och jag vågar inte ta steget. Fast i mig själv. Rädd för allt men vill ha allt. Köper och spenderar och förbrukar. Men ändå, just därför, är alla flaskor tömda.
Jag saknar dig min vän. Häromdagen så formatterade jag min dator igen. Det kändes lite som att jag vanhelgade ett minne. Minnet av hur vi satt i er trädgård i solen och fixade med våra datorer. Du var enkel när det gällde det där. Själv så krånglar jag med att lägga in tusen program som jag fått för mig behövs.
Du klagade över värmen och gick in precis när solen blev skymd och regnet kom. Jag har kvar en filmsnutt jag spelade in när regnet öste ner på er vedbod och sommarmöblerna.
Du var en väldigt nära vän. En sådan som elände och bedrövelse skapar. Du förstod mig och jag försökte förstå att du mådde som jag fast sämre. Du var inte rädd för döden. Jag var och är vettskrämd. I morse vaknade jag med springade puls och svettvåt av att jag drömde om döden. Jag vaknade med en dödsångest som var kvävande. Jag drack mugg efter mugg med kaffe för att skaka sömnen ur mig, av mig.
Jag saknar dig Sami. Jag saknar skratten, samtalen, det allvarlig i en vänskap som är äkta och varm. Jag kommer ihåg när vi var på Gekås och du envisades med att du ville köpa en hatt till mig. Jag slog bort det som jag alltid plägar göra. Jag lånar helt enkelt inte pengar av någon förutom min mor och min son. Det var dumt att inte köpa den där hatten. Den hade varit ett strålande minne av en strålande man.
Du var min vän och jag saknar dig. Det gör ont att tänka på allt du missar. Jag som inte tror på att något alls förutom ont följer på döden kan bara komma så långt i tanken. Men kanske har du fått frid. Jag önskar att det inte bara är ett totalt utslocknande, döden, utan att du får uppleva äkta frid. Verkligen uppleva den.
Vissa inlägg är lösenordskyddade. Det beror på att jag ärligt talat inte vill dela med mig av allt till alla. Du som blir nyfiken kan skicka ett mail till jonascarlzon@gmail.com så kanske jag avslöjar lösenordet till det aktuella inlägget. OM jag inte ger dig tillgång till just det inlägget så beror det inte på dig utan på mig. Man berättar inte allt för alla och vissa saker säger man bara till vissa.
Bloggen är som livet.
Visa angående bilderna
Alla bilder är tagna och ägda av mig om inte annat framgår. Gör precis vad du vill med dem.
WobWorld 